Redan efter två dagar tillsammans har det lilla livet ändrat attityd. Imorse när jag gick in i köket för att hämta min morgonkopp kaffe så låg nämligen inte mindre än fyra stycken skitkorvar på golvet. Tydligen har hon utvecklat någon sorts korvallergi eller blivit laktosintolerant på grund av den goda osten vi satte i oss inatt. Kanske har hon även blivit stum eftersom hon vägrade skälla och förvarna om att hon planerat att dra kabel natten lång. Jävla Dingo stil.
Och de här fyra korvarna var inte alls lika imponerande som den hon släppte ut i friheten igår, nej, de här rackarna var små och slemmiga och påminde mer om ett gangbang mellan två stycken fästingfamiljer. Äckligt var det. Men hundfan sprang hela tiden runt mig och skällde förtjust när jag plockade upp dem. Hon verkar på något sätt tro att hon ska få samma positiva feedback kring den här dumpningen som till den hon fick igår. Jag dör ifall jag får börja gå ut och visa henne hur man gör. Det vore det lilla som får min bägare att rinna över för gott. Jag har ingen som helst lust att sätta mig på huk i snödriva och pressa och trycka och sedan springa runt och skälla och vifta på svansen och försöka sparka snö över högarna jag släppt. Nej, det kan hon bara glömma. Möjligen till våren ifall våra vägar korsas och hon då ännu inte lyckats inse det fina med naturen.
Dessutom beter hon sig lite suspekt i övrigt också. Igår var jag nämligen och hämtade en liten nallebjörn från hennes hus så att hon skulle ha någon att umgås med de gånger jag befinner mig på jobbet. Föga hade jag anat vilket perverst förhållande dessa två har. Nu sitter nämligen hunden rakt på arslet, med nallebjörnen framför sig som en liten ratt. Sedan juckar hon sig framåt i någonting som påminner om ett samlag samtidigt som hon förmodligen kliar sig därbak med hjälv av vår ryamatta. Det ser fan inte klokt ut. Men ändå skönt på något sätt, och jag lovar att jag ska provköra lite jag med bara hon lämnar nallen obevakad en kort stund. Återkommer med fullständig recension av det i sådana fall.
I övrigt är hon fortfarande oöverträffligt söt och gillar fortfarande musik. Nu sitter vi och gungar i takt till Bob Dylans gamla klassikerskiva Street Legal. Då mår man som en liten kung. Det är sådana här stunder som får en att fundera på ifall det verkligen var hunden som släppte bomberna inatt. Jag har länge tyckt att Paddan betett sig väldigt konstigt och svartsjukt sedan jycken kom in i vårt gäng. Jaja, webkameran jag installerat till morgonen lär ge oss ett väldigt exakt svar på den saken.
Nu ska jag gå ut och rulla mig i snön och slåss med labradorhelvetet i 57an. Återkommer.
Second Coming.
Redan efter två dagar tillsammans har det lilla livet ändrat attityd. Imorse när jag gick in i köket för att hämta min morgonkopp kaffe så låg nämligen inte mindre än fyra stycken skitkorvar på golvet. Tydligen har hon utvecklat någon sorts korvallergi eller blivit laktosintolerant på grund av den goda osten vi satte i oss inatt. Kanske har hon även blivit stum eftersom hon vägrade skälla och förvarna om att hon planerat att dra kabel natten lång. Jävla Dingo stil.
Och de här fyra korvarna var inte alls lika imponerande som den hon släppte ut i friheten igår, nej, de här rackarna var små och slemmiga och påminde mer om ett gangbang mellan två stycken fästingfamiljer. Äckligt var det. Men hundfan sprang hela tiden runt mig och skällde förtjust när jag plockade upp dem. Hon verkar på något sätt tro att hon ska få samma positiva feedback kring den här dumpningen som till den hon fick igår. Jag dör ifall jag får börja gå ut och visa henne hur man gör. Det vore det lilla som får min bägare att rinna över för gott. Jag har ingen som helst lust att sätta mig på huk i snödriva och pressa och trycka och sedan springa runt och skälla och vifta på svansen och försöka sparka snö över högarna jag släppt. Nej, det kan hon bara glömma. Möjligen till våren ifall våra vägar korsas och hon då ännu inte lyckats inse det fina med naturen.
Dessutom beter hon sig lite suspekt i övrigt också. Igår var jag nämligen och hämtade en liten nallebjörn från hennes hus så att hon skulle ha någon att umgås med de gånger jag befinner mig på jobbet. Föga hade jag anat vilket perverst förhållande dessa två har. Nu sitter nämligen hunden rakt på arslet, med nallebjörnen framför sig som en liten ratt. Sedan juckar hon sig framåt i någonting som påminner om ett samlag samtidigt som hon förmodligen kliar sig därbak med hjälv av vår ryamatta. Det ser fan inte klokt ut. Men ändå skönt på något sätt, och jag lovar att jag ska provköra lite jag med bara hon lämnar nallen obevakad en kort stund. Återkommer med fullständig recension av det i sådana fall.
I övrigt är hon fortfarande oöverträffligt söt och gillar fortfarande musik. Nu sitter vi och gungar i takt till Bob Dylans gamla klassikerskiva Street Legal. Då mår man som en liten kung. Det är sådana här stunder som får en att fundera på ifall det verkligen var hunden som släppte bomberna inatt. Jag har länge tyckt att Paddan betett sig väldigt konstigt och svartsjukt sedan jycken kom in i vårt gäng. Jaja, webkameran jag installerat till morgonen lär ge oss ett väldigt exakt svar på den saken.
Nu ska jag gå ut och rulla mig i snön och slåss med labradorhelvetet i 57an. Återkommer.