För exakt ett år sedan nådde min kropp sin peak. Fram till dess hade jag nämligen lagt ner en hel del tid på en mängd olika träningsformer. Mycket på grund av att jag helt enkelt saknade ett liv. Allt jag gjorde var att jobba och träna. Förutom det obligatoriska inmundigandet av en helvetes massa mängder ren sprit förstås. Men tack vare all denna träning så såg min kropp med tidigare mått mätt, ganska så bra ut.
Bröstpartiet såg ut att vara stulet direkt från en staty från antikens Grekland. Bicepsen såg ut att vara huggna direkt ur en ungbjörk medan deras baksida och yngre bror Triceps såg ut att just mottagit en hård spark av en häst. Med väldigt god vilja och rätt ljus i rummet kunde man även urskilja ett par magrutor på min mage. Ryggtavlan påminde om Berlinmuren, med en massa tegel som stod ut som stora, hårda små klossar. Dessutom var mitt hår ännu inte färgat utav ålderdomens fula pensel. Jag var på topp helt klart. Benen undrar ni? Dessa sket jag helt i, precis som man bör. Istället gick jag omkring i ett par stora gabardinbyxor i batikfärg. Dessa fyllde helt klart sin funktion som förkläde för de taniga små fågelbenen jag drog omkring med. Men, stark var jag. Som en schimpansunge.
Nu? Inte så mycket. Jag har blivit ännu fetare sedan mitt förra inlägg där jag lovade att jag skulle bli smal och smärt igen. Det får en att sitta här och skriva sentimentala inlägg om tiden som flytt. Hade jag varit mer gay än vad jag är så hade jag även lagt ut en actionbild från en häftig bicepscurl. Men nu är det alltså värre än någonsin. Detta beror på att jag helt enkelt inte orkar längre. Jag orkar inte träna. Jag orkar inte promenera. Jag orkar inte äta nyttigt. Det här medför ju som ni kanske räknat ut också en hel del problem. När jag planerar att att bedriva otukt med mig själv så är det inte längre Brad Pitt som jag ligger och leker med. Nej, numera är det Peter Harrysson, nyss hemkommen från ett jackpotdrag på världens största semla-lotteri som ligger naken och kvider i sängen. - Mata mig. Föd mig. Jag är så huuungrig. Smöööör. Det är ohållbart helt klart. Alltså kan jag inte göra smutsiga saker med mig själv längre heller. En sysselsättning jag tidigare vikt ungefär 68% av min vakna tid åt hittills. 68% som nu ska fyllas av någonting annat. Som jag förmodligen inte heller kommer att orka med. Det enda som jag nu kan se rädda min bukfetma är att jag skulle bli längre och på så sätt släta ut skinnet. Något som endast är möjligt genom att operera mina skadade ben. Lyckas jag få bukt med min hjulbenthet så skulle jag förmodligen kunna vara 2 meter lång.
Jaja. Typiska I-lands problem. Jag är fet och kort. Hellre det än… död? Värt att fundera på. Jag har iallafall inte håriga handflator längre. Alltid något.
Shake That Booty.
För exakt ett år sedan nådde min kropp sin peak. Fram till dess hade jag nämligen lagt ner en hel del tid på en mängd olika träningsformer. Mycket på grund av att jag helt enkelt saknade ett liv. Allt jag gjorde var att jobba och träna. Förutom det obligatoriska inmundigandet av en helvetes massa mängder ren sprit förstås. Men tack vare all denna träning så såg min kropp med tidigare mått mätt, ganska så bra ut.
Bröstpartiet såg ut att vara stulet direkt från en staty från antikens Grekland. Bicepsen såg ut att vara huggna direkt ur en ungbjörk medan deras baksida och yngre bror Triceps såg ut att just mottagit en hård spark av en häst. Med väldigt god vilja och rätt ljus i rummet kunde man även urskilja ett par magrutor på min mage. Ryggtavlan påminde om Berlinmuren, med en massa tegel som stod ut som stora, hårda små klossar. Dessutom var mitt hår ännu inte färgat utav ålderdomens fula pensel. Jag var på topp helt klart. Benen undrar ni? Dessa sket jag helt i, precis som man bör. Istället gick jag omkring i ett par stora gabardinbyxor i batikfärg. Dessa fyllde helt klart sin funktion som förkläde för de taniga små fågelbenen jag drog omkring med. Men, stark var jag. Som en schimpansunge.
Nu? Inte så mycket. Jag har blivit ännu fetare sedan mitt förra inlägg där jag lovade att jag skulle bli smal och smärt igen. Det får en att sitta här och skriva sentimentala inlägg om tiden som flytt. Hade jag varit mer gay än vad jag är så hade jag även lagt ut en actionbild från en häftig bicepscurl. Men nu är det alltså värre än någonsin. Detta beror på att jag helt enkelt inte orkar längre. Jag orkar inte träna. Jag orkar inte promenera. Jag orkar inte äta nyttigt. Det här medför ju som ni kanske räknat ut också en hel del problem. När jag planerar att att bedriva otukt med mig själv så är det inte längre Brad Pitt som jag ligger och leker med. Nej, numera är det Peter Harrysson, nyss hemkommen från ett jackpotdrag på världens största semla-lotteri som ligger naken och kvider i sängen.
- Mata mig. Föd mig. Jag är så huuungrig. Smöööör.
Det är ohållbart helt klart. Alltså kan jag inte göra smutsiga saker med mig själv längre heller. En sysselsättning jag tidigare vikt ungefär 68% av min vakna tid åt hittills. 68% som nu ska fyllas av någonting annat. Som jag förmodligen inte heller kommer att orka med. Det enda som jag nu kan se rädda min bukfetma är att jag skulle bli längre och på så sätt släta ut skinnet. Något som endast är möjligt genom att operera mina skadade ben. Lyckas jag få bukt med min hjulbenthet så skulle jag förmodligen kunna vara 2 meter lång.
Jaja. Typiska I-lands problem. Jag är fet och kort. Hellre det än… död? Värt att fundera på. Jag har iallafall inte håriga handflator längre. Alltid något.
Hejdå.