Ja, det är ju inte det att jag inte har något att skriva om. Det är snarare så att jag jobbar så förbannat mycket, detta tack vare något som kallas -the curse of the efterbliven- och kortfattat innebär att när alla andra har semester så får jag och min jätteskalle hoppa in och rädda situationen som uppstår. Igår till exempel så började jag klockan 08.00 ute på Ingarö, slutade klockan 15.00, hoppade på en buss mot Slussen, kom fram klockan 16.30 och småjoggade därefter mot nästa ställe där jag började klockan 17.00 och slutar klockan 17.00 idag. Ja, ni har rätt, jag sitter således i detta nu och använder mig av en dator som inte har mitt namn på sig.
Men allt är inte direkt kattskit. Verkligen inte och tvärtom. På Ingarö fick jag tillfälle att bada en hel del, vilket verkligen behövdes då min kropp brändes så mycket på morgonen att jag kom på mig själv med att gnaga mig på armen och drömma om bacon stekt i smör. På det andra stället var det om möjligt ännu bättre.
Där var det nämligen dans och utgång som stod på menyn. Och inte på vilken klubb som helst. Nej, den här klubben var vikt åt folk med en kroppsvikt på 100+. I början kändes det ganska stelt, det måste jag erkänna. Jag menar, där kom jag med mitt sexpack på magen och spelade Allan. Eller. Där kom jag iallafall, utan några som helst visioner om att få dansa med en stor kvinna som skulle kunna krossa mig endast med hjälp av ena skinkhalvan. Jag var inte där för att ens dansa lite med mig själv. Men där var och och det var skoj. Till slut. För som sagt, i början var det minst sagt stelt. De storväxta typerna uppskattade inte alls min lilla nätta figur, utan sneglade argt på mig och tog varenda tillfälle de fick att försöka höfttackla mig in i evigheten. Och då var jag inte ens minst därinne. Det fanns nämligen ett par rejält spinkiga Ville Vessla typer därinne som smög omkring och hoppades att få hitta en egen amazonkvinna att ta hem till loftsängen. Men jag måste ha utsöndrat någon doft som gjorde att de kände av mitt ointresse. Kanske var det så enkelt att jag tidigare under dagen tvättat av mig baconlukten?
Men det hela släppte till slut loss. Det som krävdes var att diskridaren satte igång låten, och detta är ganska kul och väldigt sant, Popcorn. Då jävlar började det dansas med en väldig inlevelse och passion. Det påminde om videon till -It´s Raining Men- och det var ett väldigt ålande och kramande där inne. Till slut rycktes även jag med. I ett hörn stod jag och svängde på min kropp som en boaorm med matsmältningsproblem och denna dans gjorde att även jag accepterades i gänget. De välkomnade mig genom glada tillrop och med tummar höjda i skyn. Detta tecken från 80-talet gjorde mig väldigt glad och jag kände att jag aldrig ville sluta dansa.
Men tyvärr så har alla kvällar sina slut. Vid 2 på natten var det dags att sy ihop påsen och ge sig av. Jag och min polare gick hemåt. De andra gick förmodligen till Max. En fantastisk jobbdag var det iallafall.
Vi får se vad den här dagen har i sitt sköte. Och i och med den meningen så fyllde jag härmed min kvot på snuskiga ord per inlägg. Yes alltså.
Some Girls Are Bigger Than Others.
Ja, det är ju inte det att jag inte har något att skriva om. Det är snarare så att jag jobbar så förbannat mycket, detta tack vare något som kallas -the curse of the efterbliven- och kortfattat innebär att när alla andra har semester så får jag och min jätteskalle hoppa in och rädda situationen som uppstår. Igår till exempel så började jag klockan 08.00 ute på Ingarö, slutade klockan 15.00, hoppade på en buss mot Slussen, kom fram klockan 16.30 och småjoggade därefter mot nästa ställe där jag började klockan 17.00 och slutar klockan 17.00 idag. Ja, ni har rätt, jag sitter således i detta nu och använder mig av en dator som inte har mitt namn på sig.
Men allt är inte direkt kattskit. Verkligen inte och tvärtom. På Ingarö fick jag tillfälle att bada en hel del, vilket verkligen behövdes då min kropp brändes så mycket på morgonen att jag kom på mig själv med att gnaga mig på armen och drömma om bacon stekt i smör. På det andra stället var det om möjligt ännu bättre.
Där var det nämligen dans och utgång som stod på menyn. Och inte på vilken klubb som helst. Nej, den här klubben var vikt åt folk med en kroppsvikt på 100+. I början kändes det ganska stelt, det måste jag erkänna. Jag menar, där kom jag med mitt sexpack på magen och spelade Allan. Eller. Där kom jag iallafall, utan några som helst visioner om att få dansa med en stor kvinna som skulle kunna krossa mig endast med hjälp av ena skinkhalvan. Jag var inte där för att ens dansa lite med mig själv. Men där var och och det var skoj. Till slut. För som sagt, i början var det minst sagt stelt. De storväxta typerna uppskattade inte alls min lilla nätta figur, utan sneglade argt på mig och tog varenda tillfälle de fick att försöka höfttackla mig in i evigheten. Och då var jag inte ens minst därinne. Det fanns nämligen ett par rejält spinkiga Ville Vessla typer därinne som smög omkring och hoppades att få hitta en egen amazonkvinna att ta hem till loftsängen. Men jag måste ha utsöndrat någon doft som gjorde att de kände av mitt ointresse. Kanske var det så enkelt att jag tidigare under dagen tvättat av mig baconlukten?
Men det hela släppte till slut loss. Det som krävdes var att diskridaren satte igång låten, och detta är ganska kul och väldigt sant, Popcorn. Då jävlar började det dansas med en väldig inlevelse och passion. Det påminde om videon till -It´s Raining Men- och det var ett väldigt ålande och kramande där inne. Till slut rycktes även jag med. I ett hörn stod jag och svängde på min kropp som en boaorm med matsmältningsproblem och denna dans gjorde att även jag accepterades i gänget. De välkomnade mig genom glada tillrop och med tummar höjda i skyn. Detta tecken från 80-talet gjorde mig väldigt glad och jag kände att jag aldrig ville sluta dansa.
Men tyvärr så har alla kvällar sina slut. Vid 2 på natten var det dags att sy ihop påsen och ge sig av. Jag och min polare gick hemåt. De andra gick förmodligen till Max. En fantastisk jobbdag var det iallafall.
Vi får se vad den här dagen har i sitt sköte. Och i och med den meningen så fyllde jag härmed min kvot på snuskiga ord per inlägg. Yes alltså.
På återseende.