1992 slog bomben ner i Sverige. Nu vet det flesta som någonsin öppnat en historiebok att Sverige inte varit med i något krig under 1990-talet. Vi pratar om en helt annan typ av bomb. Nämligen Daniel Fridells film om några av Stockholms ungdomar på drift – Sökarna.

Dom kallar oss mods av Stefan Jarl och hans efterföljande filmer om Kenta & Stoffe kan vara det bästa som gjorts i dokumentärväg inom svensk TV- och film historia. Om man då bortser från genren dokumentärer, så finns det en film som fångar tittarna på ett sätt man inte trodde var möjligt och det är just filmen Sökarna. Jocke, Gurra, Andy och Ray är karaktärerna som fick hela Sverige att få gåshud.

Kärlek, hat, orättvisor och våld är några av de kryddor regissör Fridell så skickligt använt sig av i en perfekt mix för sitt mästerverk.

Hur någon kan ogilla denna film övergår mitt förstånd. Belackarna påstår att filmen saknar verklighetsuppfattning, innehåller dåliga skådespelarinsatser samt att filmen innehåller allt för många klockor. Dessa så kallade ”filmvetare” har dock sett filmen minst 25 gånger för lite. Filmen är i särklass den bästa film som gjorts. Tyvärr verkar det vara jävligt svårt att ge filmen den cred den verkligen förtjänar. Höga chefer på SF har effektivt lyckats sopa undan nästan alla spår av filmen under mattan. Istället har man valt att vara stolta över rent av usla filmer såsom G – som i gemenskap och Tjenare Kungen. Denna dynga presenteras som “trovärdiga” och “beskrivande för sin tids klimat”.
Ovanstående fraser som verkligen ÄR Sökarna.

Dessutom är skådespelarlistan är som en orgasm för ögonen. Det vore egentligen orättvist att nämna någon eftersom alla bidrar till slutproduktionen. Men Thorsten Flinck som Tony… Hattjäveln av!

Daniel Fridell visade i och med denna film att han klarade av att föra facklan vidare från andra hyggliga regissörer som Lasse Hallström, Bo Wideberg och Ingmar Bergman.

Vi filmälskare tackar lill-gud(Daniel Fridell) för ditt bidrag till en bättre värld.

Kärlek /Erik Lantz