Det finns dock inget ont som inte för något gott med sig, kan man säga om man vill vara lite klemmig. Så även denna gång. Håkan har nu lovat att han så fort han funnit ett sätt att lura till sig en ny IP-adress skall han berätta fem smaskiga fakta som ingen tidigare visste om honom. Ungefär som den goda Gremlan gjorde i sin debut på Cramp. Gremlan som för övrigt har tagit en industrismester efter att ha räknat ut att hon slitit som en mindre fabrik det senaste året.
-Det är jag värd din lilla dvärgslampa, sade en arg Gremlan efter det att Håkan ringde och frågade hur läget var. Så henne är vi sluga nog att låta vara ett tag.

Hörrni medarbetare på redaktionen; 1. Var är nästa styrelsemöte planerat? Ni har väl inte hemliga sådana utan mig? Jag misstänkter korruption här.. 2. När ska man kunna lägga in bilder? Jag har ett fantastiskt estetiskt liv. 3. Går det att mobilblogga? Återigen – mitt fantastiska liv borde uppdateras för fler. Återkom till mig, skicka flygbiljetter. Jag antar att vi ska åka till Moskva snart? Nu åker jag och jobbar. Tjocka pansarväggar, där läcker inga farliga strålar in.

Nyss satt jag här på bron med mitt kaffe och mina tajts uppdragna till hakan iförd BH och sippade på en cigg i godan ro. Hur ofta petar man i näsan? Ja det kanske man gör ofta. Inte som man tänker på. Nu petade jag mig i näsan iallafall, långt långt upp. Plötsligt står det en ung söt kille framför mig och undrar om jag vet var Robin bor. Vad gör jag nu? Ska jag dra ut fingret med risk att det hänger med något ut eller ska jag hålla kvar det i snoken och bara se ut som en jävla idiot? Jadå. Jag höll kvar det. Och pekade med andra handen ner bakom knuten utan att säga ett ord. Jag måste alltså flytta härifrån nu.

Igår gasade jag iväg med lilla bilen från jobbet. Står vid andra stoppljusen i stan på väg ut på motorvägen och babblar i telefon. Trycker ner kopplingen och ska lägga i ettan och köra iväg.. när hela växelspaken försvinner upp mot instrumentpanelen. Forden hade låst sig på växel två och jag fick alltså köra på en miljon varv hem. I fyrtio km i timmen. Motorn lät som en hårtork. Jag samlade på mig tre fyra fuckyou-fingrar hem och en massa hyttande nävar. Tack Gud för att du låter solen skina på mig varje dag.

Nu ska jag snyta mig och kyla några cider för att fira att allt faller på plats hela tiden. En utomhuskväll blir det, med eller utan sällskap. Jag kan ju alltid gå ner bakom knuten till Robin & co och höra om det finns intresse för grannsämja.

Jag är skitfull och har bett om anstånd att få gå och lägga mig i två timmar nu, Jocke skriker rakt ut och svär och lever fan. Kalle frågar mig om lov att gå och lägga sig varpå jag svär och hotar honom till livet om han går och lägger sig innan mig. Eva är lugn och lägger barnen. Jag stupar inom två minuter. So hej do. shhhhhh, shha lalala. la. lllla.

Tre dagars ledighet tis ons tor. Grillning imorgon med inslag av fotboll och rosévin. Med lite otur får man en infarkt under pågående ligaturnering, med lite flyt vinner man klockarbergs-pokalen som Z säkerligen haft i sitt pojkrum på tidigt nittiotal. Förmodligen rejält ollad och hemlighetsfylld.

Sov gott.

Som Cobra-Håkan nämnde fick ju jag då det ärofyllda redaktionsuppdraget att bevaka husvagnsmässan i Ljustorp, mina drömmars by. Han själv åkte på Nick Cave den store och globetrotter Skoglund leker medelhavscasanova i storfyllan med rika kärringar.

I regn och rusk klädde jag upp mig i de finaste gummistövlarna och min lerbruna poncho för att smälta in hos kofösarna. Men där gick jag bet.

Husvagnsmässan i denna by (vilken jag borde känna till sedan tidigare?) visar sig vara en bal utan dess like. Folk hade tagit på sig sina finaste gåbort-flanellare och gabardinbyxorna var omfållade och härliga. Där stod jag som värsta lumberjack insmord i blaja och utmärkte mig desvärre mer än nödvändigt.

Med stirrig blick fick jag ursäkta mig och tränga mig fram bland kromvagnarna för att få en uppfattning om hur det egentligen låg till med dessa “mojjar” som människor i husvagnskretsar kallar sina små samlagsbunkrar. Och jag är djupt imponerad må jag säga. Jag riktade in mig på en särskilt fin pärla.

Där på scenen vid Björkängens dansbana stod en auktionsförrättare i slokhatt och skrek ut finesser och tillbehör till högst bjudande, och föredetta bybo som jag är rycktes jag med och hallelujade till slut in en Solifer 550 med extra allt! Chassiet kommer från BPW och det är utrustat med en antislingerkoppling WS 3000. Kopplingen torde innebära stadig gång med tanke på karossform, två hjulaxlar och rätt kultryck.

Det var den Thailandsresan. Och nästa och nästa resa också för den delen. Att det ska vara så dyrt att få sig lite sex bekvämt i skogen?

Vaknade precis upp till ett vitryskt väder. En dag som hade passat utmärkt till kol-skottning eller till att klippa klor på djur. Kanske hade varit trevligt att sänka en flaska kir till tonerna av Edit Piaff, melankoliskt och helt suveränt. Men! Jag ska jobba, det ska jag. Klockan halv två åker jag och kommer hem halv tio. Imorgon ska jag ha kalas för min dotter som har fyllt år. Släkt och vänner kommer på fika, jag ska elda med doftljus och oljor så det luktar nybakat och ta fram mina dollar store-kakor och vara en god värdinna. Medans de andra fikar ska jag sätta mig i en vrå och skrapa en triss och fundera på om det inte kan hända plötsligt, det där som det sägs ska kunna hända. Och händer det inte plötsligt ska jag återgå till sällskapet och doppa en kaka i kaffet och låtsas att jag är nöjd med det här som är. Men jag har stora planer. Jag ska nämligen bli miljonär.

Jag ska här försöka ge er en bild av mig, monstermamman från norrland (?) i 13 fakta om mig som få känner till. Bra va? Så :

Jag fick barn när jag var 17 år. Får ofta frågan om det var jobbigt. Är det inte jobbigt för alla att ha barn? Är det jobbigare om man är 17 år? Hur ska man veta det om man inte har något att jämföra med? Hon fyller tio år idag, det firar jag med en cider och en cigg på farstukvisten!

Jag har ett jobb som ställer till de mest konstiga vanor tidsmässigt. Att jag inte väger 160 kg är alltså en gåta. Smärt och fin som en bulimiker på ett maraton.

Jag har bott i Sveriges tredje största stad i nästan en tredjedel av mitt liv. Längtade hem till skogen varje vaken minut. Men dialekten har jag kvar, om jag vill.

När jag var på resa i europa med min kamrat Denise (som nu är läkare vilket jag gärna skryter om, hur det nu gynnar mig..?) var det första jag såg på vägen in i Paris en man som satt i bilen och runkade. Detta följdes av tre till blottare i England. Jag har alltså sett fler blottare i mitt liv än de flesta gjort. Svårt fränt.

Jag har en kille som heter Kalle och som jobbar som sjuksköterska. Sköterska <—– ses av många som homosexuell. Men det är han inte, mycket manlig i blå latexhandskar.

Jag har en pappa som på många sätt och vis är utstuderat galen. Skjuter gärna raketer ur röven och dricker gammeldansk som saft. Utsatt för tampongattack på sent sjuttiotal som han gärna briljerar med än idag.

Har pippat i en kohage en gång med en kille som bar tumring. Mitt under akten gjorde kon en attack och slukade tumringen. Helt sant, ett mindre trauma. Fick senare barn med denne man, barnet kan ha blivit till just under detta intermezzo. Vem har tumring, liksom?

Deltagit i EN löpartävling under arrangerade former, stolt som en tupp. Blev sedemera omsprungen av en dam från Bjästa iförd foppatofflor. Det var den karriären.

Tjuvröker ofta. När folk frågar säger jag att jag absolut inte röker, speciellt vid hälsokontroller. Om någon ser mig kan jag låtsas hosta och mumla något om att men hua så starkt, det här är inget för mig.

Har ofantliga tarmbesvär som jag säkerligen kommer outa högljutt här i bloggen.

Gråter till opera och Tommy Körberg, utåt gillar jag hård hårdrock och Ulf Lundell.

Kräks om jag får en kvistbit från en tomat i munnen. Ni vet den där gröna lilla irriterande saken där det suttit stjälk längst uppe på. Likaså navelsträngen i ägg. Den äckliga vita saken. Dissikerar ägg innan jag stoppar en bit i munnen. Och när jag kommit en bit in på det så blir jag så äcklad så jag slänger det.

Tycker själv att jag är otroligt snäll, välbildad, kompetent och vacker. Men inser ibland att jag är fruktansvärt självupptagen och egensinnad. Balans sökes.

Nu är det klart, mitt första inlägg. Jag återkommer naturligtvis, säkert i tid och otid. Skål i kvällssolen.

Alexandra har bloggat sedan datorerna var kopplade till en cykel som hennes dotter fick kämpa på medan hon själv missionerade sina vardagsbetraktelser. I alla fall länge nog för att kunna kalla sig rutinerad. Förutom ett kortare tag under namnet “Miss Bigpanty“, har Alexandra bloggat under pseudonymen “Gremlan” under alla dessa år och detta har vi inte planerna att ändra på nu heller.

Så stolta över att ha henne med oss på detta skenande tåg vill vi med detta inlägg hälsa henne hjärtligt välkommen. Kolla in hennes gamla blogg i väntan på hennes debut på Cramp. Adressen är: http://gremlins.blogg.se/

Enjoy!