1992 slog bomben ner i Sverige. Nu vet det flesta som någonsin öppnat en historiebok att Sverige inte varit med i något krig under 1990-talet. Vi pratar om en helt annan typ av bomb. Nämligen Daniel Fridells film om några av Stockholms ungdomar på drift – Sökarna.

Dom kallar oss mods av Stefan Jarl och hans efterföljande filmer om Kenta & Stoffe kan vara det bästa som gjorts i dokumentärväg inom svensk TV- och film historia. Om man då bortser från genren dokumentärer, så finns det en film som fångar tittarna på ett sätt man inte trodde var möjligt och det är just filmen Sökarna. Jocke, Gurra, Andy och Ray är karaktärerna som fick hela Sverige att få gåshud.

Kärlek, hat, orättvisor och våld är några av de kryddor regissör Fridell så skickligt använt sig av i en perfekt mix för sitt mästerverk.

Hur någon kan ogilla denna film övergår mitt förstånd. Belackarna påstår att filmen saknar verklighetsuppfattning, innehåller dåliga skådespelarinsatser samt att filmen innehåller allt för många klockor. Dessa så kallade ”filmvetare” har dock sett filmen minst 25 gånger för lite. Filmen är i särklass den bästa film som gjorts. Tyvärr verkar det vara jävligt svårt att ge filmen den cred den verkligen förtjänar. Höga chefer på SF har effektivt lyckats sopa undan nästan alla spår av filmen under mattan. Istället har man valt att vara stolta över rent av usla filmer såsom G – som i gemenskap och Tjenare Kungen. Denna dynga presenteras som “trovärdiga” och “beskrivande för sin tids klimat”.
Ovanstående fraser som verkligen ÄR Sökarna.

Dessutom är skådespelarlistan är som en orgasm för ögonen. Det vore egentligen orättvist att nämna någon eftersom alla bidrar till slutproduktionen. Men Thorsten Flinck som Tony… Hattjäveln av!

Daniel Fridell visade i och med denna film att han klarade av att föra facklan vidare från andra hyggliga regissörer som Lasse Hallström, Bo Wideberg och Ingmar Bergman.

Vi filmälskare tackar lill-gud(Daniel Fridell) för ditt bidrag till en bättre värld.

Kärlek /Erik Lantz

Ja, jag var alltså inte ut igår. Ångest från torsdagens seans samt tidig start på jobbet var namnen på de två käpparna som sattes i mina hjul. Lika bra det kanske. Vad jag hört hittills från festligheterna så var det ändå överbefolkat, överförfriskat och alldeles… Underbart. Men skitsamma, en dag som denna så kan jag inte ångra mitt oerhört mogna val. Då får den där förbannade balen på slottet ha innehållit hur många trevliga moment som helst.

Istället tillbringade jag min kväll framför en gammal god vän. Tv:n. Där visades en av mina absoluta favoritfilmer. Nämligen The Royal Tenenbaums. Den lyckas alltid få mig på bra humör. I grund och botten en ganska så skum film om jag ska vara ärlig. Skum och mysig. Precis som mig. Det som gör att den är fantastisk är främst två saker. Först så har man tillsatt filmen med några av mina favoritskådespelare. Eller vad sägs om följande namn? Ben Stiller, Owen Wilson, Luke Wilson, Bill Murray och naturligtvis stornöten själv Gene Hackman. Dessa människor skulle förmodligen kunna få en film om en skål med bajs att bli Oscars nominerad. Eller valfri Beckfilm. Inte heller är denna ensamble direkt olik en lista över människor som jag skulle bjuda på min drömmiddag. Ni kanske reagerar på att jag utelämnat Gwyneth Paltrow? Gör inte det. Hon skulle inte ens få sköta serveringen.

Det andra med som gör filmen så bra är att man gett en man vid namn Mark Mothersbaugh fria tyglar att sköta musiken. Just det, samme Mothersbaugh som tidigare var frontman i gruppen Devo. Här vågar jag direkt påstå att ingen film tidigare ens varit i närheten av att haft lika bra artister sjungandes i sig. Ett litet smakprov kanske vore på sin plats? Velvet Underground, Ramones, Paul Simon, Nick Drake, Elliot Smith, Nico, John Lennon, The Clash, Rolling Stones och Van Morrison. Svårt att smiska på fingrarna kan jag säga. Och, ungefär samma artister som jag skulle vilja ha spelandes på ovan nämnda middag.

Slutligen så hoppas jag att åtminstone en av er som var ut igår tänkte tanken som Luke Wilsons karaktär i filmen säger till tonerna av Elliot Smiths låt ” Needle in the hay”. Nämligen- Tomorrow, Im gonna kill myself. Annars har ni inte haft roligt nog.