Så jag skiter i det och skriver lite om låtminnen istället. Man kan ha bra minnen till dåliga låtar, och tvärtom. Eller så är det neutrala minnen till neutrala låtar.  Jävla märkligt det där.

2 Unlimited – No limit Användes som vinjett till det lokala synthradioprogrammet på nittiotalet. Sändes på lördagar vid 18.30. Och där stod man, 15 år, i någon obskyr bandtröja och fixade fågelbot till hår och drog en officiell version om filmkväll med chips och sockerdricka för att sedan rusa ut och rota upp det där sexpacket man omsorgsfullt som ett djur grävt ner i en skogsdunge några dagar tidigare (fan vad det krävdes planering på den tiden!). Sedan var man kung av Skandinavien efter tre öl, som tog ungefär lika många timmar att dricka, och efter den fjärde låg man med ansiktet i en rabatt i regnet och ville hem.

Radiohead – Exit music (for a film) Hon skulle på långsemester till Australien och vi skulle inte ses mer enligt henne.  Vi kysstes hejdå utanför hennes port och jag sen gick hem med en liter allmoseyoghurt under armen och lade mig på sängen och grinade några timmar och lyssnade på låtfan. 3.22 in i låten ska det börja hulkas som mest.

Trance Dance – You’re gonna get it 7 år gammal upplevde jag något som kanske skulle kunna kallas förälskelse för första gången. Systrarna Yvonne och Susanne Holmström som körade i Trance Dance var offren, jag tyckte väl att det var lika bra att rivstarta med två direkt. Det riktades även en stark svartsjuka mot sångaren Ben Marlene vill jag minnas, jag kunde inte förstå hur, i mina naiva ögon, två snygga tjejer kunde vara i samma band som den där jävla gubben. Min käre far tog i alla fall mig och grannpojken till byns nöjespark när orkestern kom på besök. Inte för att jag minns så jävla mycket (vilket tyvärr har blivit standard i vuxen ålder också), så var det ändå min första konsert. Och det var fint.

Depeche Mode – Never let me down again Stockholms Stadion år 2006. Hade laddat ett halvår, fan va kul det skulle bli. Men, det var två mil lång kö till dryckesbåsen och det var varmt som fan. Hade grundat med några folköl, vilket gjorde att törsten efter både öl och vatten var total. Men icke. Och Depeche sög så in i helvete, lätt topp tre på värdelösa konserter. Enda nöjet var att stå med armarna i kors och se missnöjd ut och bonnglo på Tilde Frölings skinkor en halvmeter framför. På väg ut, innan konserthelvetet var slut, kördes dock Never let me down again och kvällen blev lite mindre dålig.

Lou Reed – Perfect day Jävla bra låt, och det finns många minnen till den. Men en kväll efter en hård krogrunda skulle det ställas till med en hejdundrande efterfest. Det ringdes runt som fan. Kunde det fixas tjejer, sprit och knark? Nja. Det gick sådär och slutade med att jag och en polare satt hemma och käkade Cowboygryta, det vill säga pasta blandat med crème fraiche och ketchup, drickandes folköl med tysk vuxenvåffla på tv:n och Perfect day på repeat med jävligt hög volym. Men ack så fint.

Dido – White flag Det var höst, jag var ledig. Minns inte varför, men det spelar ändå ingen roll. Det innebar i alla fall en del dagdrickande på diverse krogar i olika städer. Det var innan rökförbudet infördes och man satt vid bardiskar tillsammans med andra slagna hjältar och annat patrask och rökte och drack under tystnad med tom blick och ett inslag av oro i magen. Utanför fönstret föll gärna regnet. Och den där jävla låten spelades konstant. Oavsett sylta.

Nine Inch Nails – Closer 15 år och gjorde debut på knullscenen. Även om jag ännu inte hämtat mig från händelsen så känns det lite trist att livspeaken skulle komma redan då. I en skabbig säng i en skabbig lägenhet utfördes akten till Closer vilket blev någon slags parlåt för vår del. Jag fattar fortfarande inte innebörden av textrader som ”I wanna fuck you like an animal. I wanna feel you from the inside”. Låten återfinns på en grymt bra skiva, men jag brukar skippa spår nummer 5.

Måns Zelmerlöv – Cara mia (acoustic version) På väg till vackra Rättvik i bil med gott sällskap för att titta på Antony and the Johnsons. Det var början på juni och solen sken och det dracks öl. Och så kommer den här låten på radion. Den är helt fantastiskt dålig, men man måste sjunga med. Det är extra viktigt att det är den akustiska versionen. Helgen var i alla fall god, och vissa skandalscener utspelades. Även på Parken i Köpenhamn där en glad isterbuk med dåligt ölsinne till dansk ordnade svensk 3-0 seger vilket gjorde lördagen ännu bättre. På hemvägen fälldes kommentaren:
-Wayne, man får inte tjejer genom att berätta att man runkar med vänsterhanden, det krävs mer än så.
Hon hade kanske rätt. Den fan.

The Cramps – Dames, booze, chains and boots The Cramps har aldrig gjort en dålig låt, det ska göras jävligt klart, däremot har de gjort några få som är mindre bra. Ovanstående låt var ingen favorit direkt. Inte innan konserten på Paradiso i Amsterdam 2003. Hade sett dem några dagar tidigare i Bryssel och det var bra, men i Amsterdam var det fan magiskt. Stod längst fram och hängde mot scenen med en gin & tonic i ena handen och en blaskig lageröl i andra och en cigg i mungipan när tonerna av Dames, booze, chains and boots överöste lokalen som en brutal jävla fittspark rakt i ansiktet. Lux tog på mitt huvud. Lux menade på att jag hade ful frisyr. Lux delade med sig av sin saliv i mitt ansikte. Jag gluttade under Poison Ivys kjol vid ett flertal tillfällen. Hon gav mig iskalla fuck off-blickar som bara hon kan göra. Förmodligen den bästa konsert jag någonsin bevittnat, och någonsin kommer att göra. När jag hör den låten så blir jag fan nästan lite tårögd. Så bra var det.

Det var allt för nu. Hej jävla då.

Låt: The Most Exalted Potentate Of Love

Album: Smell Of Female

År: 1983

Lyssna här: The Cramps: Thee Most Exalteted Potentate Of Love