Låt: Palaces Of Montezuma

Album: Grinderman 2

År: 2010

Lyssna här: Grinderman – Palaces Of Montezuma

Låt: Cry

Album: Prayers on Fire

År: 1981

Lyssna här: The Birthday Party – Cry

Låt: Where Do We Go Now But Nowhere?

Album: The Boatman’s Call

År: 1997

Lyssna här: Nick Cave & The Bad Seeds – Where Do We Go Now But Nowhere?

Låt: Love Bomb

Album: Grinderman

År: 2009

Lyssna här: Grinderman – Love Bomb

Jag minns inte om det var i somras Madonna besökte Ullevi (det skulle vara ganska lätt att ta reda på, men ibland kan ovisshet vara både eggande och triggande på ett spännande sätt). I vilket fall som helst så missade jag det hela, men skulle nog velat vara där. Med all säkerhet var Springsteen på besök i landet. Samma visa varje jävla år, och uppmärksamheten är precis som om Elvis skulle ha rest sig från graven och rivigt av några saftiga juckningar och gapat om the ghetto. Jag var inte där, och jag kommer aldrig vara det heller.  He is not the boss of me. Iron Maiden var säkert också på turné och bråkade, men det gör inte heller något att jag missade.

Men nu skulle det här handla om de tre bästa konserterna jag faktiskt sett. Så.

1 Kraftwerk, Southside festival, Tyskland.
Okej, att kalla en festivalspelning för en konsert är ungefär ett generalfel i samma klass som att lägga två låtar i rad med samma artist på ett blandband, så gör man bara inte. Och det vet jag. Men håller jag ändå ryggen fri tycker jag genom att förtydliga att det var en festivalspelning, så gnäll eller skitsnack undanbedes.
Förutsättningarna var inte de bästa. Regn, lera och blåst. Att man inte längre är en atlet av världsklass som förr klarade ett maratonlopp utan problem efter en vecka på Roskilde kan också ha bidragit. Helvete, två nätter i tält och kroppen är i sämre skick än Hiroshima var 1945.

Den där kroppen ska ju gärna plågas genom att man försöker slå något tyskt jävla distriktsrekord i Becksdrickande och att man utmanat ett gäng glada isterbukar från München i tysksvenska mästerskapen i vad som kunde liknas vid en primitiv variant av ölkubb under några dagar gjorde nog sitt också.

Men i alla fall.
Konserten var överjävligt bra. Mina lyriska tillrop kan ha berott på att det var första gången jag såg gubbarna, gamla och nya. Att framhäva någon speciell låt är svårt, det körde hitsen helt enkelt.  Att efteråt gå till ett genomvått och lerigt tält och lägga sig var inga som helst problem. Eller jo, det var det fan visst det. Men det spelar ingen större roll nu.

2 Nick Cave, Chinateatern, Stockholm, Sverige.
Att Dick Rave, som han kallas i folkmun, inte hamnar överst på listan beror helt enkelt på att han skådats tillräckligt många gånger så att det inte är särskilt kittlande längre.  Under parollen An evening with Nick Cave skulle han läsa högt ur sin senaste bok Bunny Munros död och varva med några låtar.

Lyckligtvis läste han inte så jävla mycket ur boken. En bok som inte är direkt dålig, men nja, den är inte så bra heller (en svag trea av sex möjliga). Istället fokuserades det på musiken och låtar som i min vetskap i alla fall inte är så vanliga live kördes. Minnet är bra men kort brukar min mor, den gamla lustigkurran, säga och jag får nog fan stämma in på det. Men Do you love me? och en jävligt rivig version av Red right hand kördes. Nu kanske inte Red right hand är så ovanlig, men ändå. Ett förbannat bra framförande.

Sen att jag fick handskabb av en soffa jag sov på senare under kvällen är en annan sak. Det är sånt man får ta.

3 Deadbolt, Kulturföreningen Pluto, Stockholm, Sverige.
Att inleda en kväll genom en internetdejt med fem okända män är helt klart att rekommendera, ett hett tips till ensamma tjejer och killar. Att sen hoppa in i en bil med männen är också det att rekommendera, ibland hamnar man med avlägsnade kroppsdelar i en sopsäck på ett industriområde och ibland hamnar man på konsert. Men det brukar bli bra oavsett.

Deadbolt är hårda, värmer man glühwein backstage genom att skära huvudet av ölburkar och ställer direkt på spisplattan (fyllda då med just nämnda glöggdryck) så är det inget snack om saken. Vågar man dessutom ringa upp undertecknad innan spelning så förtjänar man respekt. Ja, jag kommer leva på det där länge.

Spelstället som kanske är det närmsta vi kommer Berlin i det här landet, det vet jag egentligen inget om eftersom jag bara är en enkel bondlurk som knappast har varit överallt, kändes passande. Att få dricka öl ur burk och röka cigaretter och höra The Cramps i högtalarna kan ibland kännas väldigt passande. Och kanske var det inramningen på kvällen tillsammans med en jävla massa attityd på scenen som gjorde konserten så bra som den var. Fan vet.

Låt: Hold On To Yourself

Album: Dig!!! Lazarus Dig!!!

År: 2008

Lyssna här: Nick Cave – Hold On To Yourself

Jag har varit där tre gånger tidigare och varje gång har jag återvänt hem med en smula besvikelse i kroppen. Inte fullt missnöjd, men med en känsla av att man missat det bästa. Ungefär som när oskulden rök och man insåg att det kanske inte var så jävla kul som det verkade på film utan mer som vilket skitjobb som helst.

I fredags återvände jag i alla fall till den tyska huvudstaden.

När jag flyger så får jag en mycket misantropisk inställning till omvärlden på grund av att det är ett jävla bök innan och att det är trångt och tråkigt och att människor i regel är idioter samt att man kan dö av turbulens och luftgropar och annat farligt som finns i himlen. Hamnade givetvis bredvid en gubbe som tyckte att han behövde lika mycket utrymme som Alexander Karelin vilket resulterade i att övre delen av min kropp fick vara i gången. Flygvärdinnorna var inte mycket att ha, så det var inte så överdrivet kul att gnida sig lite diskret mot dem med axeln som annars kan vara det enda flygnöjet som finns. Men det gick i stort sett bra, såg inte ljuset i tunneln en enda gång och landade på tysk mark välbehållen.

Tog S-Bahn mot stan och bytte sen till U-Bahn. När jag gick av vid Görlitzer Bahnhof i Kreuzberg så kände jag att mobilen inte låg tryggt mot kulpåsen i fickan som den skulle. Och iväg rullade tåget. Kuken. Förmodligen så var jag väl nöjd över att ha hittat rätt direkt, det är bra att vara läskunnig ibland och kunna följa instruktioner, och därför inte tittat på sätet när jag rest mig. Efter att ha skällt på mig själv i några minuter så letade jag upp mitt hostel och sedan en telefon för att ringa och spärra mitt SIM-kort. Sedan drack jag mig helt sonika full på en bar som verkade ha en förkärlek till Velvet Underground. Gick dock till boendet relativt tidigt och sänkte en döner på vägen.

Efter att ha slagits med sängen ovanför under natten vaknade jag med en ömmande kind och dimmig syn. Det tog nån minut innan jag fattade vart jag var, men fick sen en mycket trevlig överraskning i form av en stringklädd rumpa på andra sidan rummet. Nu anser jag väl inte att string är det ultimata, men va fan liksom. Tänkte dock att det kanske skulle bli dålig stämning om jag drog ett solonummer, så jag somnade om istället.

Efter en frukost på två timmar och konversationer med getingar så drog jag till Alexanderplatz för att inhandla en klocka med larmfunktion som substitut för mobiljäveln. Insåg att jag inte ägt en analog klocka på väldigt länge och varje gång jag skulle kolla av tiden så tog det dryga halvminuten innan jag fattade va fan visarna pekade på.

Funderade på om jag skulle leta upp Bauhaus-utställningen, som var det officiella målet med resan. Konstskolan Bauhaus alltså, inte byggvaruhuset eller det gamla postpunkbandet. Men jag sköt upp det där, åkte tillbaka till Kreuzberg istället och insöp stämning och öl lite slött i solen vid kanten av Spree. Och kedjerökte som fan. Det får man göra utan dåligt samvete på semestern.

Tog tag i det mer seriösa kvällsdrickandet på en bar vid namn Travolta som egentligen inte var något speciellt men det satt en söt tjej vid bardisken så det fanns ingen anledning att klaga. Inne på muggen var det populärt bland männen att gå in två och två. Sen kom de ut och såg väldigt nöjda ut trots att de plötsligt blivit väldigt förkylda. Noggrant inspekterade de sina näsor i spegeln, fåfänga tyskar som inte pallar lite snor utanför snoken tänkte jag.

Gick vidare till Wild at Heart på Wiener Strasse för att kolla in ett band som jag aldrig hört talas om, Sisterbutterfly. Först var det dock nån amerikansk komiker som skulle försöka underhålla. Det gjorde han inte. Jag hade inte tillstymmelse till leende en enda gång och tanken på att kasta glåpord och glas kändes lockande. Sen gick förbandet på, några tjockisar som lät lite som Interpol och Editors. Helt okej, men inget öronknull. När de där Sisterbutterfly började spela så hade jag hunnit bli ganska tankad och när jag fick se att det var en liten mupp som kryssat omkring tidigare bland publiken med strumpebandshållare och uniformsjacka med tillhörande mössa på scenen, så dömde jag ut skiten omgående. En låt, sen fick det vara nog.

Gick till hostelet och blev skälld på av snubben i repan för att jag inte skulle ha betalt ölen. Det hade jag väl för fan visst det, dricks hade han också fått, den sopan! Pratade svenska löner och kollektivavtal med en långhårig slyngel i tjugo minuter. Oklart varför. Jääävligt oklart.

Vaknade på söndagen med huvudvärk. Det måste vara värmen, konstaterade jag. Sköt upp den där Bauhaus-utställningen ytterligare, och efter en frukost på två timmar ytterligare en gång så begav jag mig till Oranienburger Strasse för att delta i en guidad tur med namnet Alternative Berlin. Turen började vid Tacheles, som är ett gammalt köpcentrum där numera konstnärer och annat löst folk hänger. Och sen drogs det vidare och jag fick information om nazibunkrar och graffiti och street art och turkar. Det tog ungefär fem timmar. Värmen och huvudvärken och allt gående och irritationen över en australiensare som envisades med att gå i bar über gjorde mig trött och att jag inte lyssnade så jävla noga de sista fyra timmarna. Men det var okej.

Kvällen spenderades vid en bardisk på en liten tvärgata. Min begynnande fylla på italiensk sprit och tyskt öl och lite svenskt söndagsvemod i kombination med bartenderskans brist på sömn gjorde att det blev en trevlig afton. I bitterhet gällande det motsatta könet förenades vi och för varje öl blev hon liksom sötare på något sätt. Märkligt hur det kan vara ibland. Tänkte föreslå en omgång efter stängning. Det har funkat förr, i en annan stad, i ett annat land, i en annan tid. Men sånt där kan ju lätt tas på fel sätt så jag nöjde mig med ett handslag och några ord om gott sällskap.

Fortsatte sedan prata löner och kollektivavtal med den långhårige slyngeln innan läggdags. Ännu en gång jävligt oklart varför.

Måndagsförmiddagen följde samma rutiner som tidigare med lång frukost och getingbråk. Sköt upp Bauhaus igen, och kom på att det inte skulle bli av, men motiverade det med att konst ändå är lite småborgerligt. Bestämde mig för att ta en guidad tur igen, denna gång med namnet Red Berlin. Givetvis var det två svenskar i gruppen och för att inte uppmuntra paret till samtal så fick de en blick som ungefär sa:
- Nej för fan, bara för att vi kommer från samma land så innebär inte det att vi ska gå och småprata här nu i flera timmar
. Kanske om det var två snygga kvinnor, men inte nu med en gubbe med uppdragna Inter Sport-strumpor och hans sällskap som man måste titta jävligt noga på för att se om det är en tjej eller inte.
De höll sig på sin kant. Turen då? Jodå, den var bitvis intressant. De var ena otäckingar de där Stasi. Kommunism är en ganska fin tanke i teorin, men funkar uppenbarligen inte i praktiken. Lite som ett parförhållande för undertecknad.

Kvällen bjöd inte på några stordåd. Spelade bort 25 åjro på frågesport i en automat och pratade varken löner eller kollektivavtal. Alarmet ringde tidigt dagen efter och runt 07.00 satt jag på Schönefeld och halsade Holsten, det får man göra på semester, redo att återvända till Sverige med en stulen Pierced Arrows-affisch som souvenir.

Rekommenderad tittning: De andras liv (Das Leben der Anderen)
Rekommenderad läsning: Vi barn från Bahnhof Zoo (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo)
Rekommenderad lyssning: Einstürzende Neubauten

Låt: No Pussy Blues

Album: Grinderman

År: 2007

Lyssna här: Grinderman – No Pussy Blues (Live)

Tune: Tupelo

Album: The Firstborn Is Dead

Year: 1985

Listen here: Nick Cave & The Bad Seeds – Tupelo