När man var liten så var december en jävla kalasmånad. En rolig följetong varje dag på tv och en massa snö, det var av någon anledning alltid en sjuhelvetes massa snö förr, och det var ju kul då. Någon borde maila Al Gore och fråga varför det inte är så längre. Och sen lämnade man in en lunta önskelista på en halv D-uppsats med förväntningar inför julafton. Det som inte gick att uttrycka i skrift blev till illustrationer. Det där strecket skulle symbolisera en fotboll förklarade man entusiastiskt och hoppade på stället så att man tillslut slog huvudet mot kanten på bröstpanelen på väggen och började blöda. Men det gjorde inget, för det var nytt hopprekord och snart jul.

Sen växte man upp och blev tonåring och fick hår på juvelerna och det där nya håret i ansiktet skulle sparas trots att det såg hemskt ut. Och jul fick en ny innebörd genom att bli skickad till intensiven för magpumpning på Luciafirandet utanför gympasalen efter att ha nosat på en halv folköl. Men det gjorde inte så mycket det heller. För under kvällen så trodde man att man någonstans känt granntjejens byst genom två lager dunjacka när man brottades för att få kroppskontakt.

(Det där med att brottas för kroppskontakt har tyvärr hängt med genom åren)

Nu är man relativt vuxen och det tar två veckor för en att komma fram till att det kanske behövs nya strumpor eller grytunderlägg när föräldrahemmet undrar vad som önskas i julklapp. Och det ska slängas i sig ett julbord och man blir lika förvånad varje gång när man inser att snaps smakar fan och bara är för människor som är vuxna på riktigt, dvs. fyrtio- eller femtiotalister. Och sen kommer det en juldag och man får ägna en hel kväll till att ljuga om livet eller rikta in sig på så kallade ”gröna kort”, alltså någon man låg med för tio år sedan och därför känns det helt naturligt med en repris och därmed ett frikort till skattkistan utan tuppfäktning med någon fjant i finskjorta och renrakade kinder.

Det jag egentligen ville komma fram till var att här kommer det recensioner på julfilmer. Och glöm för fan inte att tiden går fort, oavsett om du har roligt eller inte.

Grinchen
Komedi. Handlar om en grön gubbe som ser lite otäck ut. Rekommenderas från sju år vilket resulterar i att skiten är dubbad. Att sinnesslöa tyskar, fransmän och spanjorer har en obehaglig böjelse för att dubba hit och dit är ju ett faktum. Men bespara oss eländet i Sverige, lär ungarna läsa istället. Själva filmen då? Tja, när förtexterna var över så zoomades en harmynt jävel in och recensentens intresse fångades av annat.
Betyg: 1,5

Ett päron till farsa firar jul
Komedi. Chevy Chase i högform, förmodligen världens bästa skådespelare alla kategorier. Ingen man kan bära upp ett par tajta jeans, en flanellskjorta och en baseballkeps med sådan värdighet som Chevy. Och då avskyr jag egentligen kepsar. Chevy fixar ljusbelysning. Chevy sitter på vinden och blir nostalgisk. Chevy ber chefen dra åt helvete. Chevy är allt en man behöver vara. Det här är den enda julfilm universum egentligen behöver och funkar året om. Ett tips är att också kolla in Ett päron till farsa i Europa där Beverly D’Angelo syns i en mycket intressant duschscen. En höjdarvåffla det med. Chevy Chase borde få Nobelpriset i något snart, annat vore skandal.
Betyg: Högsta

The XXX-mas collection
Gymnastik. Ett mycket lovande omslag, tyvärr leder innehållet till stor besvikelse. Det anspelas på det klassiska boy meets girl-temat och här i julmiljö. Sedan blir det lite girl meets girl och avslutningsvis möts alla. Alle gegen alle så att säga. Det är kött och svullna kön och svett och sekret och någon slags olja och renar och midgets i en enda röra. Alldeles för mycket snabba klipp och in medias res, för att låta lite märkvärdig. Alltså att man kastas rätt in i själva dunkandet. Som en erfaren konsument vill man ha lite bakgrundsfakta. Det här känns inte autentiskt. Nej, det håller inte att klä några blonderade silikonmonster i tomteluvor och tro att allt blir bra och att julstämningen är ordnad. Det krävs mer än så i en genre på dekis. Mike Beck hade nästan gjort det bättre. Vad sägs om lite jävla glädje? Att skrika mindre och le mera är ett tips. Efter 1989 har inga bra gymnastikfilmer producerats. Den här slängs i papperskorgen. Omslaget sparas dock till nödsituationer.
Betyg: 2

Brevfilm från tv-programmet Bullen december 1993
Drama. Det är lite oklart om den här ska få vara med, men eftersom julfilmer är en bristvara så fungerar den som utfyllnad. Filmen handlar om trettonåriga Ann-Marie från Hägersten som inte helt oväntat vill vara anonym. Hennes problem är att hon sett sin pappa släta av tomten ute i trapphuset. Detta har gjort henne lite ledsen och förvirrad och i förtroende har hon berättat för bästisen Lotten. Men eftersom Lotten är skolans madrass så har hon i utbyte mot lite bekräftelse från killarna i nian fört informationen vidare och nu vet alla om det. Självklart blir Ann-Marie retad för detta och otrevliga ord som ”bögtomteknullarens dotter” ristas in på hennes skåp. Nu vill inte Ann-Marie gå till skolan längre och vänder sig till Bullen för rådgivning. Skådespelarinsatserna är minst sagt slätstrukna, det är dock inte tjejen som skrivit brevet som är med i filmen. Berättarrösten saknar helt inlevelseförmåga och är allmänt tam. Mikael Persbrandt syns som statist och han är som vanligt helt jävla bedrövlig. Martin Timell är en förbannad sopa i studion och kommer bara med dumma tips. Cissi Elwin är dock intressant.
Betyg: 2