The Book I Read.

Det där med att köpa en bok var ju inte så jävla lätt som det låter. Eller, att köpa boken var ganska lätt, den hade jag på förhand valt ut och lagt undan så det vållade ju inga som helst problem. Boken jag fäst mina skelande ögon på heter > Fågeln som vridit upp världen< och är skriven av Haruki Murakami. Tipset kom från den gode Wayne Nilsson som förutom att ha en överjävligt bra musiksmak även verkar ha stor koll på den litterära världen. För boken har jag redan börjat med och den ser fantastiskt lovande ut.

För började läsa gjorde jag redan därinne på Akademibokhandeln där köpet ägde rum. Där finns nämligen ett litet café inbyggt där jag kunde slå mig ner i en soffa tillsammans med 3 koppar kaffe. Som sig bör. Jag började som sagt läsa och kom väl en hundra sidor in i boken innan orosmolnen började hopa sig därinne. Mittemot mig slog sig nämligen ett par ned och började pussas och jävlas framför mig. Killen hade en sån där tuff keps med rak skärm på, och är det något jag hatar så det just sådana. Dessutom såg han ut att vara runt 30, och då passar det sig absolut inte att hålla på att slänga sig med modet som hör ungdomen till. Hon däremot såg helt normal ut. Ganska fin faktiskt, och på sig hade hon en röd halsduk som visade att hon hade sina politiska sympatier på rätt sida av bron. När jag som värst satt och funderade på vad hon såg hos den vita killen med de svarta männens kläder så började de grovhångla framför mig. Så höll de på en stund och när hip-hop killen drog ut sin långa tunga ur hennes hals så gav han mig en sådan överlägsen blick så att jag blev lätt illamående.  Han liksom höjde ena ögonbrynet och rynkade sin panna i avsmak mot mig. Blicken sa någonting i stil med:
- Ja, kolla noga nu grabben. Så här går det till när de stora grabbarna spelar boll. Du kan ju sitta där med din förbannade bok och försöka se smart ut. Prova att sticka in kuken i den ikväll också vetja, din förbannade låtsaspoet.
Med den blicken visade han med all tydlighet att han var den som hade silverhår på sin rygg och att jag gjorde bäst i att lämna lokalen innan han skulle ge mig ett kok stryk.

Det var ändå dags att gå. Jag hade börjat känna mig lite obekväm där. Kanske skulle jag få mer ro i kroppen om jag fortsatte att läsa hemma? Det skulle jag garanterat få. Om jag bara kunde skapa lite mysig stämning förstås. Det är inget man gör i ett hastverk direkt. Nej, det krävs sin karl för något sådant. Helst ska det vara lite ljus, lite varmt thé och skit runtomkring. Och speciellt ska det vara bra musik i bakgrunden. Men då jag har de flesta av mina skivor i min lägenhet och boken skulle läsas hos Paddan så var det ett absolut måste att inhandla några stycken att ta dit. Så fick det bli. Skivor är inget man bara köper i ett svep, utan det krävs lite planering. Speciellt när det handlar om bakgrundsmusik. Efter ett moget övervägande i ungefär en timme föll valet på följande artister: Tom Waits, Bob Dylan, Feist och Steely Dan. De sistnämnda har jag egentligen gjort slut med, men de får härmed en sista chans och klarar de inte av att leverera den här gången så åker de in som pris i nästa tävling här på Cramp.

Fyra skivor blev det alltså. Helst skulle jag velat köpa en öppen spis också, eller en liten stuga på Gotland. Men där fick jag ge mig. Någon gång måste man stänga igen plånboken.

Det är dock svårare att genomföra än vad man kan tro. Det där med ekonomi är inte min starka sida. I och för sig stoppar jag ju mina pengar i livsviktiga projekt och investeringar som de jag talat om ovan. Men avkastningen i dessa är rätt klen, om man nu inte räknar in själslig frid och en fet skivsamling förstås. Och det tycker jag är är ganska mycket värt. Min gode Far sa en gång i tiden att innan han skaffade mig och syrran var nöjd med att jobba så att han kunde köpa sig en bok, en kasse öl och några skivor varje fredag. Det låter som ren jävla poesi det. Klok var han minsann, innan han tvingades lägga sina slantar på blöjor, Min Häst-tidningar, hockeyklubbor och maskmedel till sin ohängde son. Men det drabbar oss alla någon gång. Till dess fortsätter kulturjakten.

Nu ska jag läsa. I badkaret minsann. Naken och utan vatten. Det är fan i mig konst det.