De 13 raka jobbdagarna utökades alldeles nyss med ytterligare två. De ringde nämligen från kontoret och bönade och bad om hjälp. Tydligen var min expertis ovärderlig i detta delikata fall. Hela världen skulla braka samman om inte jag kunde komma och hjälpa till. Dr House, sa de, Dr House, rädda oss ut ur denna knipa. Nåja. Det var en jävel som blivit sjuk och jag hade helt enkelt inte hjärta nog att säga nej när de närmade sig mitt namn långt därnere på listan över tänkbara ersättare. Men gudarna ska veta att jag försökte. Först sa jag att jag befann mig i Uppsala av någon väldigt oklar anledning. Gubben på andra sidan luren lyckades dock tränga in mig i ett hörn och tigga och be mig att ta ett tåg hem därifrån. Då sa jag att jag var lite snuvig, hostade högt i telefonen och snöt mig i skjortärmen. Detta tyckte han dock inte var något märkvärdigt. Alla är lite sjuka nuförtiden sa fanskapet och fortsatte med att nämna att hon som jag skulle ersätta minsann led av magsjuka. Som om det skulle vara något speciellt med det? Det är för fan bara skönt ju. Hon behöver det säkert också, tjock som hon garanterat är.
Men hur jag än vred och vände på mitt sjukdomstillstånd, var jag befann mig och hur ogärna jag faktiskt vill jobba så var han där och synade mina bluffar. Så nu sitter jag här på mitt virtuella tåg på väg hem från Uppsala och svär i högan sky. Mina bänkgrannar ser allt annat än lyckliga ut, inbillar jag mig. Det kan de gott ha, skrikande barn som luktar skit bör man inte ha med sig på ett tåg. Virtuellt eller inte.
Ja, då börjar det väl bli dags för mig att ta på matchansiktet och gå och jobba då. Vad fan skulle jag annars göra förresten? Supa mig full och se den avgörande hockeymatchen mellan Luleå och Timrå? Faaaaan.
The Call Up.
De 13 raka jobbdagarna utökades alldeles nyss med ytterligare två. De ringde nämligen från kontoret och bönade och bad om hjälp. Tydligen var min expertis ovärderlig i detta delikata fall. Hela världen skulla braka samman om inte jag kunde komma och hjälpa till. Dr House, sa de, Dr House, rädda oss ut ur denna knipa. Nåja. Det var en jävel som blivit sjuk och jag hade helt enkelt inte hjärta nog att säga nej när de närmade sig mitt namn långt därnere på listan över tänkbara ersättare. Men gudarna ska veta att jag försökte. Först sa jag att jag befann mig i Uppsala av någon väldigt oklar anledning. Gubben på andra sidan luren lyckades dock tränga in mig i ett hörn och tigga och be mig att ta ett tåg hem därifrån. Då sa jag att jag var lite snuvig, hostade högt i telefonen och snöt mig i skjortärmen. Detta tyckte han dock inte var något märkvärdigt. Alla är lite sjuka nuförtiden sa fanskapet och fortsatte med att nämna att hon som jag skulle ersätta minsann led av magsjuka. Som om det skulle vara något speciellt med det? Det är för fan bara skönt ju. Hon behöver det säkert också, tjock som hon garanterat är.
Men hur jag än vred och vände på mitt sjukdomstillstånd, var jag befann mig och hur ogärna jag faktiskt vill jobba så var han där och synade mina bluffar. Så nu sitter jag här på mitt virtuella tåg på väg hem från Uppsala och svär i högan sky. Mina bänkgrannar ser allt annat än lyckliga ut, inbillar jag mig. Det kan de gott ha, skrikande barn som luktar skit bör man inte ha med sig på ett tåg. Virtuellt eller inte.
Ja, då börjar det väl bli dags för mig att ta på matchansiktet och gå och jobba då. Vad fan skulle jag annars göra förresten? Supa mig full och se den avgörande hockeymatchen mellan Luleå och Timrå? Faaaaan.
Fan.