Nu pågår det någon sorts hjältegala på fyran. Där hyllas vanliga människor som på något sätt gjort något heroiskt i sin vardag. Jag är inte inbjuden. Inte ens via Skype. Lite besviken är jag, på något sätt hade jag hoppats att mitt hjältemod vid tunnelbanan i somras borde ha primerats. Det som hände då var att jag just klivit ombord på min vagn och väntade på att tåget skulle åka iväg. Plötsligt såg jag en kvinna komma springande nedför trapporna och jag insåg tidigt att hon nog inte skulle hinna. Då inföll mitt hjältemod. Det var precis som om min kropp blev penetrerad av Stålmannen, jag visste inte riktigt vad jag gjorde. Men jag har av medpassagerare fått återberättat för mig att jag tydligen stack ut mitt huvud, vände det mot lokföraren och skrek för full hals: - Stanna tåget. Hon kan hinna, ge henne en chans!
Föraren blev nog oerhört chockad av mitt osjälviska beteende, för han väntade in den sena tanten och lät henne åka med. De andra trafikanterna dunkade min rygg och nickade vördnadsfullt i min riktning. Det räcker i och för sig som tack för mig. Jag behöver ingen gala. Nej, i det tysta opererar jag allra bäst.
Dessutom hade jag nog inte klarat av att stå där på scenen på Cirkus och berättat om mitt mod och min medmänsklighet. Dels för att jag är blyg men framförallt för att det verkar pågå någon sorts sid-tävling där också. Den tävlingen går ut på att så fort en kamera seglar ut över publiken ska den kändis som linsen fastnar på fälla en tår. När kvällen summeras får den kända person som gråtit allra mest och bäst att få en sida i morgondagens Aftonbladet. Hittills leder, inte helt otippat, Agneta Sjödin ganska så överlägset. Hårdast konkurrens verkar hon få av Malin Berghagen och Nanne Grönwall. De ser riktigt laddade ut, men mot Agneta verkar de dock vara chanslösa. Kanske nästa år. Då ryktas det om att Agneta ska åka till Tibet och vandra naken i en protest mot Kina och mot resten av världen som inte köpt hennes bok. Alla behöver hennes guidning till frälsning, hör ni det?
Nä, det är nog lika så jäkla bra att jag sitter här hemma och funderar på varför jag inte bokat tvättstugan. Jag går nämligen omkring i gamla kalsonger och jag känner att jag snart blir avslöjad. Fan. Hej på er.
The Crying Light.
Nu pågår det någon sorts hjältegala på fyran. Där hyllas vanliga människor som på något sätt gjort något heroiskt i sin vardag. Jag är inte inbjuden. Inte ens via Skype. Lite besviken är jag, på något sätt hade jag hoppats att mitt hjältemod vid tunnelbanan i somras borde ha primerats. Det som hände då var att jag just klivit ombord på min vagn och väntade på att tåget skulle åka iväg. Plötsligt såg jag en kvinna komma springande nedför trapporna och jag insåg tidigt att hon nog inte skulle hinna. Då inföll mitt hjältemod. Det var precis som om min kropp blev penetrerad av Stålmannen, jag visste inte riktigt vad jag gjorde. Men jag har av medpassagerare fått återberättat för mig att jag tydligen stack ut mitt huvud, vände det mot lokföraren och skrek för full hals:
- Stanna tåget. Hon kan hinna, ge henne en chans!
Föraren blev nog oerhört chockad av mitt osjälviska beteende, för han väntade in den sena tanten och lät henne åka med. De andra trafikanterna dunkade min rygg och nickade vördnadsfullt i min riktning. Det räcker i och för sig som tack för mig. Jag behöver ingen gala. Nej, i det tysta opererar jag allra bäst.
Dessutom hade jag nog inte klarat av att stå där på scenen på Cirkus och berättat om mitt mod och min medmänsklighet. Dels för att jag är blyg men framförallt för att det verkar pågå någon sorts sid-tävling där också. Den tävlingen går ut på att så fort en kamera seglar ut över publiken ska den kändis som linsen fastnar på fälla en tår. När kvällen summeras får den kända person som gråtit allra mest och bäst att få en sida i morgondagens Aftonbladet. Hittills leder, inte helt otippat, Agneta Sjödin ganska så överlägset. Hårdast konkurrens verkar hon få av Malin Berghagen och Nanne Grönwall. De ser riktigt laddade ut, men mot Agneta verkar de dock vara chanslösa. Kanske nästa år. Då ryktas det om att Agneta ska åka till Tibet och vandra naken i en protest mot Kina och mot resten av världen som inte köpt hennes bok. Alla behöver hennes guidning till frälsning, hör ni det?
Nä, det är nog lika så jäkla bra att jag sitter här hemma och funderar på varför jag inte bokat tvättstugan. Jag går nämligen omkring i gamla kalsonger och jag känner att jag snart blir avslöjad. Fan. Hej på er.