Igår firade tre stycken bekanta till mig att de alla inom en kort tid fyllt 30 år. En så kallad 90-års fest. Fyndigt, inte sant? Festen lär ha slagit ett par rekord inom hårdgroggning, fräcka danser och brutna lårbenshalsar. Men om dessa kan jag inte yppa ett ord. Inte alls på grund av någon sekretess, sådan har jag aldrig brytt mig om och kommer så heller aldrig att göra. Inte heller på grund av någon minneslucka, även fast en gissning på en sådan nog betalat ungefär 0.25 tillbaka per satsad hundring på skitbolaget Svenska Spel. Nej, anledningen till min tystnad kring festen var att jag helt enkelt inte var där. Trots inbjudan och allt. Men jag, min arme stackare, var tvungen att i vanlig ordning slita ont. Dubbla jobbpass både igår och idag tär rejält på lill-kroppen och jag kan nog räkna med en och annan arg lapp från någon igenpluggad hjärtklaff i framtiden.
Men, min tid kommer snart den med. Om ett och ett halvt år närmare bestämt. Då kan man dra ner luvan för gott. 30 år. Det är ju rätt mycket. Och man kan ju knappast hoppas på att gamla farbröder får samma uppsving som sina jämnåriga kamrater med det täcka könet. Nej, Dilf:ar är nog tyvärr ingenting som kommer att upplevas. Där har vi någonting att ta upp i kampen om jämnställdhet mellan könen.
Jaja, all bitterhet åt sidan. Jag kommer att gå ut med stil. Alltså har jag redan nu börjat planera inför min egen 30 års skiva. Jag ser framför mig ett litet slott, fyllt av vänner, en orkester, ett par manliga dansare i burar, två vita tigrar lånad från Junsele Djurpark, sex stycken gamla kärringar i folkdräkter som sjunger Dr Albans samlade låtskatt samt mat från Ken´s Catering. Dessutom skulle jag vilja ha en slags Wall Of Fame där folk i förväg fått skickat in bilder på mig, anekdoter ifrån min ungdom och kanske även en och annan videolänk med lyckönskningar skickad från hockeytränare, lärare och poliser som alla fått åkt med en bit på mitt framgångståg. Det hela ska vara en hyllning till den underbara människa vi känner som Håkan Olsson. Storslaget, pompöst och grandiöst. Värdigt en människa av min kaliber.
Denna fest ska pågå i dagarna tre. På slutet av den tredje dagen ska samtliga gäster ställa sig på rad och vinka med vita handdukar i luften. Samtidigt ska jag gå fram, lägga min hand på axlarna på dem, viska några kärleksfulla ord i varje öra innan jag börjar vandra ned mot vattnet. Folk ska försöka hejda mig, men de vita tigrarna kommer att hindra alla försök till iblandning. Sakta närmar jag mig vattenbrynet, sliter förföriskt av mig plagg efter plagg tills jag står naken framför alla gäster och Gud min skapare. Då ska orkestern börja spela – Whats Love Got To Do With It- och jag tar språnget rakt ner i vattnet och dränker mig själv genom att med ren viljekraft sluta att andas.
Det som talar emot denna storslagna sorti är att det två dagar tidigare än min även är en annan födelsedag. Patrik Wekling den lilla råttan, ska förmodligen också försöka ta del av det dunder som jag förtjänat och jobbat ihop. Typiskt honom och jag har på känn att festen som, istället för den jag ovan beskrivit, kommer att sluta med lite fingerkrok, logdans och bilbingo runt tolvsnåret. Alla av Patriks favoritsysselsättningar.
Men. En idé ger jag inte upp. Väggen med samlade hyllningar och bilder alltså. Vänligen, god vänner, börja redan nu att fila på en vacker liten historia eller gräv upp en tjusig bild ur arkiven. Sedan kan vi om 1 år och några månader samlas och njuta av Guds största misstag. Men om ni tänkt skicka något om Patrik så kan ni undvika att skicka in den här bilden från hans student. Den gillar han inte alls.
Han ser alldeles för glad ut tycker han och jag är beredd att hålla med. Nej, allvarligare bilder kräver vi allt, det är inget jävla blahablaha det här. Vi kommer nämligen att fira vår alldeles egna 120-års fest och då är det sista vi vill ha ett förbannat leende på läpparna.
This Golden Age.
Igår firade tre stycken bekanta till mig att de alla inom en kort tid fyllt 30 år. En så kallad 90-års fest. Fyndigt, inte sant? Festen lär ha slagit ett par rekord inom hårdgroggning, fräcka danser och brutna lårbenshalsar. Men om dessa kan jag inte yppa ett ord. Inte alls på grund av någon sekretess, sådan har jag aldrig brytt mig om och kommer så heller aldrig att göra. Inte heller på grund av någon minneslucka, även fast en gissning på en sådan nog betalat ungefär 0.25 tillbaka per satsad hundring på skitbolaget Svenska Spel. Nej, anledningen till min tystnad kring festen var att jag helt enkelt inte var där. Trots inbjudan och allt. Men jag, min arme stackare, var tvungen att i vanlig ordning slita ont. Dubbla jobbpass både igår och idag tär rejält på lill-kroppen och jag kan nog räkna med en och annan arg lapp från någon igenpluggad hjärtklaff i framtiden.
Men, min tid kommer snart den med. Om ett och ett halvt år närmare bestämt. Då kan man dra ner luvan för gott. 30 år. Det är ju rätt mycket. Och man kan ju knappast hoppas på att gamla farbröder får samma uppsving som sina jämnåriga kamrater med det täcka könet. Nej, Dilf:ar är nog tyvärr ingenting som kommer att upplevas. Där har vi någonting att ta upp i kampen om jämnställdhet mellan könen.
Jaja, all bitterhet åt sidan. Jag kommer att gå ut med stil. Alltså har jag redan nu börjat planera inför min egen 30 års skiva. Jag ser framför mig ett litet slott, fyllt av vänner, en orkester, ett par manliga dansare i burar, två vita tigrar lånad från Junsele Djurpark, sex stycken gamla kärringar i folkdräkter som sjunger Dr Albans samlade låtskatt samt mat från Ken´s Catering. Dessutom skulle jag vilja ha en slags Wall Of Fame där folk i förväg fått skickat in bilder på mig, anekdoter ifrån min ungdom och kanske även en och annan videolänk med lyckönskningar skickad från hockeytränare, lärare och poliser som alla fått åkt med en bit på mitt framgångståg. Det hela ska vara en hyllning till den underbara människa vi känner som Håkan Olsson. Storslaget, pompöst och grandiöst. Värdigt en människa av min kaliber.
Denna fest ska pågå i dagarna tre. På slutet av den tredje dagen ska samtliga gäster ställa sig på rad och vinka med vita handdukar i luften. Samtidigt ska jag gå fram, lägga min hand på axlarna på dem, viska några kärleksfulla ord i varje öra innan jag börjar vandra ned mot vattnet. Folk ska försöka hejda mig, men de vita tigrarna kommer att hindra alla försök till iblandning. Sakta närmar jag mig vattenbrynet, sliter förföriskt av mig plagg efter plagg tills jag står naken framför alla gäster och Gud min skapare. Då ska orkestern börja spela – Whats Love Got To Do With It- och jag tar språnget rakt ner i vattnet och dränker mig själv genom att med ren viljekraft sluta att andas.
Det som talar emot denna storslagna sorti är att det två dagar tidigare än min även är en annan födelsedag. Patrik Wekling den lilla råttan, ska förmodligen också försöka ta del av det dunder som jag förtjänat och jobbat ihop. Typiskt honom och jag har på känn att festen som, istället för den jag ovan beskrivit, kommer att sluta med lite fingerkrok, logdans och bilbingo runt tolvsnåret. Alla av Patriks favoritsysselsättningar.
Men. En idé ger jag inte upp. Väggen med samlade hyllningar och bilder alltså. Vänligen, god vänner, börja redan nu att fila på en vacker liten historia eller gräv upp en tjusig bild ur arkiven. Sedan kan vi om 1 år och några månader samlas och njuta av Guds största misstag. Men om ni tänkt skicka något om Patrik så kan ni undvika att skicka in den här bilden från hans student. Den gillar han inte alls.
Han ser alldeles för glad ut tycker han och jag är beredd att hålla med. Nej, allvarligare bilder kräver vi allt, det är inget jävla blahablaha det här. Vi kommer nämligen att fira vår alldeles egna 120-års fest och då är det sista vi vill ha ett förbannat leende på läpparna.