Vilken underbar värld.

Alex, en sak borde stå väldigt klar. Cobra skriver när Cobra vill. Skoglund vet jag inte men jag misstänker att han måste badda sin rödvinsnäsa med kallvatten i ett par veckor till innan han kan se dataskärmen igen. Men som sagt, Cobra styrs inte av krav från omvärlden.

Det visade sig inte minst i helgen. Folk med mindre självkänsla än jag var ute nätterna lång och fånade sig med genomlöjliga saker som sprit, grodhopp och irländska julaftnar. Självklart ville man även ha med mig på ett litet hörn, men ser ni, här gick de på en kraftig stoppskylt. Jag har nämligen gjort slut med spriten. Igen. Istället för sitta på Midsommardagen och hålla i min stora skalle så satt jag istället och höll i min ytterst moderna mobil och ringde samtliga som jag kunde tänka mig ligga bakfulla och vårda sitt dåliga samvete och påminde dem om hur pigg i både kropp och själ jag var. En ny och väldigt givande sysselsättning. Det var dock inte lätt att avsluta detta kapitel i mitt liv. Det blev på gränsen till en Trainspotting scen som utspelade sig. Jag fick förlägga min lilla kropp i en stuga 20 minuter från stan och försöka svettas ut skiten. Med mig hade jag naturligtvis livsviktiga saker såsom porrfilmer, porrtidningar och ja, sexnoveller. Sedan låg jag där och vred mig i en säng medan taket invaderades av diverse spritflaskor som kröp omkring och snurrade sina halsar och stirrade mig törstigt i ögonen. Men som den starke individ jag är så lyckades jag ignorera dessa lockelser och höll mig nyktrare än en nunna utan mun hela helgen. Och vid Gud, det känns fantastiskt. Nu har jag haft min första vita vecka på evigheter och om man även har i åtanke att helgen var en Midsommar så förstår ni säkert bedriften. I min kalender räknas det som två stycken nyktra månader och detta tycker jag kan vara värt att fira. Med att ni bjuder mig på en liten rackabajsare vid nästa sammankomst. Kanske på onsdag? Tisdag? Lördag? Jaja, fundera på detta ni.

Som mina rubriker antyder så har mitt humör börjat pendla ganska rejält. Upp och ner som förhuden på en isolerad livstidsdömd fånge ungefär. Nu är jag oerhört lycklig. I förrgår var jag ett vandrande åskmoln. Jag börjar misstänka att jag kommit i klimakteriet. I veckan har jag nämligen gråtit inte mindre än tre gånger. Samtliga till olika tv-program. Först ” So you think you can dance” där en tjock kille dansade byxorna av övriga deltagare. Sedan till “Biggest Loser” där en tjock tjej gick ner 45 kilo i vikt. Slutligen även till ” Lilla huset på prärien” där Albert blev accepterad av Charles som en riktig  medlem i familjen Ingalls. På intet sätt ser jag någon av dessa tårar som pinsamma utan som befriande. Senast jag grät var när jag såg att någon spillde ut en grogg i programmet Färjan. Men nu när klimakteriet är här så har jag blivit mjukare än Ernst Kirchsteiger. Dessutom är det jävligt skönt att slippa mensen.