We Call Upon the Author

Den här meningen har plågat mig i fyra månader.
Allt började med att Jocke bad mig att skriva en text till Cramp Magazine.
- Skriv om ditt jobb, sa han.
Som om det vore en självklarhet.
Han förstod inte vad han krävde.

Året är 2005. Drömmen om Boken lever. Jag pluggar kreativt skrivande och författar texter med ett enda syfte: Att chocka mina studiekamrater. Metoden är enkel. Jag vaggar in dig i en till synes romantisk historia och avslutar med att spotta dig i ansiktet. Att ställa sig inför hela klassen och berätta om pojken och flickan som älskar varandra så mycket att de tar sina liv i badkaret räcker inte. Jag måste även avslöja att de är syskon. Nästa vecka bjuder jag på sagan om flickan som så passionerat berättar om paradiset och soluppgången i tallskogen. Hon visar sig i slutet vara ett våldtäktsoffer och det är där och då er avsky ger mig tidernas berusning.
Jag lever för de tragiska människorna.
Jag vill bli 00-talets Per Hagman.

I Kungshallarna i Stockholm träffar jag en annan ung man som jag delar mina drömmar med. Vi pratar om hans bok, ibland om min. Någonstans vet jag att våra förutsättningar är olika. Han har en förläggare och en plan. Min dator är fylld med lösryckta stycken som jag tror ska kunna bilda ett pussel som slutligen blir en bok. Men det finns ingen mening med övervackra meningar utan mening.
Det vet min vän. Han vill mer än att bara skriva. Han vill BERÄTTA.
När vi sitter där i Kungshallarnas öronbedövande sorl pratar vi inte om syftet med våra drömmar. Vi pratar inte om drivkraften. Istället äter vi vår mat. Han beställer thai, jag kebab. Jag tänker inte på det då, men så här i efterhand tänker jag att det säger allt.

Den unge mannen skrev en bok och fick sitta i de varma tv-sofforna och berätta varför han aldrig kallade tjejerna hora.
Jag blev chef istället, tappade bort papperslapparna och förlorade skrivförmågan.
Jag kan inte skriva längre.
Jag kan inte skriva längre.
Jag kan inte skriva längre.
Jag kan inte skriva längre.

Resan tillbaka till brytpunkten i mitt liv tog fyra månader. Frustrationen att inte kunna berätta om den gör mig förbannad.
Push, press, release.
Så det är så här det känns att föda en dött barn.